På vandring i barndomens landskap

"Egen reflektion" stod det bokat en hel dag i min almanacka förra veckan. Det var skönt och välbehövligt. Jag packade min ryggsäck, knöt mina vandringskängor och gav mig ut på ett strövtåg i min barndoms hemtrakter. På många sätt så vandrade jag på välkänd mark, fast ändå inte.

Det fanns platser där jag väl kände igen mig, de såg ut precis som i mitt minne. Andra platser var förändrade. En del ställen där det tidigare varit djup skog var nu förvandlade till öppna vidder med vidunderlig utsikt. Andra platser som i mitt minne varit ljusa och öppna hade förvandlats till snårig och tätvuxen skog. Samma stig och samma platser men en helt annan upplevelse.

I helgen initierades ett fantastiskt samtal i den digitala världen om hur det är att vara uppvuxen i frikyrkan. Under hashtaggen #frikyrka på twitter delade en rad människor sina erfarenheter från sin uppväxt. En hel del ljusa men också mycket mörker. Att vara uppvuxen i ett sammanhang som teoretiskt präglas av nåd, kärlek och omtanke men där dessa positiva saker hamnar i skuggan av lagiskhet och dömande måste vara hemskt. Hela helgen har samtalet böljat fram och tillbaka i den digitala världen, hela tiden präglat av en stor vilja till förståelse från alla inblandade.

Jag är uppvuxen i frikyrkan och har under den gångna tiden försökt rannsaka min egen uppväxt. Visst är det då så att en del saker som upplevdes ljusa och vidsynta då det begav sig, idag känns trånga och inte så positiva. Men det är också så att en del av de mörka partierna i livet kan ses som ljusa när man ser dem i backspegeln. Samma stig och samma platser men en helt annan upplevelse...