Tidigare misslyckanden har en tendens att ställa sig i vägen för framtida lyckanden men det måste inte vara så. Trots att det kan verka tufft och svårt så väljer vi faktiskt våra vägar framåt. Vi skriver nu ett nytt år i kalender och lite klyschigt så brukar man ju säga att med ett nytt år kommer nya möjligheter. Klyscha eller inte men det finns nog något djupt rotat i oss att vi människor rätt ofta behöver något att hänga upp våra beslut och ställningstaganden på. Då kanske ett tillfälle som övergången till ett nytt år är ett bra tillfälle att spegla sig själv och fundera över vad man ser och hur man vill att det ska vara. Jag bär på en längtan att få uttrycka mig och skriva mer. Kanske är 2024 året då jag kommer att ta några mer steg på den vägen.
2023 var på många sätt en riktig känslomässig berg och dalbana. Många fantastiskt fina stunder men också stunder av total ångest och mörker. 2023 var året då jag tog tag i mitt psykiska mående, vågade vara öppen och ärlig både med mig själv och med min omgivning. En kombination av vänner, professionell hjälp och tron att få vila i något större har fört mig framåt. Det var en konstig och lite euforisk upplevelse att inse att jag hade några dagar i rad där jag inte tänkte suicidala tankar en endaste gång - för det hade varit en del av min vardag under så lång tid att det var det som var normalt för mig. När jag berättade om den upplevelsen för en vän så skrattade han till lite (med så mycket kärlek och trygghet i det skrattet) och vi kunde gemensamt konstatera att det jag kände kanske inte var det som han upplevde eller kände igen sig i. Men det fina var att han ändå vågade möta mig precis som jag är. 2023 är verkligen året då jag fått uppleva vad vänskap betyder och hur gemenskapen kan bära en igenom livets med och motgångar. Jag önskar att 2024 verkligen ska bli ett år som präglas av fördjupade relationer och roliga upplevelser med nya och gamla vänner.
Betyder det att det alltid är bra dagar nu, att mörkret har fått ge vika i mitt inre? Nej - inte alls... Men jag bär med mig en erfarenhet om att även om man hamnar i den djupaste dalgång så kommer det ändå att vända förr eller senare och när man släpper in människor lite mer på djupet så behöver man inte vara ensam där i mörkret och kylan. Det ger hopp!
