Förmåga är ett begrepp som har en ganska central roll i mitt yrkesliv. Att bygga förmåga att möta olika utmaningar är en del av min arbetsbeskrivning inom områdena civilt försvar, krisberedskap samt det trygghetsskapande och brottsförebyggande arbetet.
Men förmåga är ett ord som vi ofta använder utan att egentligen stanna upp och fundera på vad vi faktiskt menar. Såväl individer som organisationer har olika förmågor som vi tänker kan utvecklas eller byggas upp. Så långt är allt relativt enkelt. Men vad menar vi egentligen med begreppet förmåga?
Vid en första anblick är det lätt att tänka att förmåga handlar om de egna resurserna. Våra fysiska förutsättningar, kunskaper, ekonomiska resurser och samlade erfarenheter. Att förmågan helt enkelt bestäms av vår egen kapacitet. Men tänk om det finns fler dimensioner av förmågebegreppet?
En annan dimension av förmåga, som jag tror är minst lika viktig, skulle kunna beskrivas som relationell kapacitet. Att kunna använda, ta emot och samverka med andras resurser. Att förstå sina egna begränsningar, våga be om hjälp och kunna ta emot det stöd som erbjuds. Lite klyschigt brukar vi säga att förmåga byggs bäst tillsammans. Men kanske underskattar vi ibland hur mycket vår förmåga faktiskt är beroende av andra.
Att ha kapacitet för utveckling är en tredje dimension som kompletterar de två första. Att kunna lära sig, ompröva tankar och idéer samt utvecklas utifrån nya erfarenheter är ingredienser som skapar verklig och långsiktig förmåga. Att vara öppen för nya perspektiv och ta till sig andras erfarenheter gör att både vår egen och vår gemensamma kapacitet kan växa. Utan denna dimension riskerar vår förmåga snabbt att bli obsolet och förlora sitt värde.
På startskärmen på min telefon har jag en bild med en affirmation som lyder:
”Jag vet inte vilka människor som kommer att vara vid min sida under livets gång. Men jag litar på min förmåga att möta dem när de kommer.”
Om jag skulle bygga min förmåga enbart på mina egna resurser skulle jag stå mig ganska slätt. Men när jag adderar relationell kapacitet och utvecklingsförmåga kan något betydligt större uppstå. En förmåga som inte bara bygger på vad jag själv kan och vet, utan också på vad jag förmår ta emot, lära av och utveckla tillsammans med andra.
Kanske är det just insikten om vårt beroende av andra som gör oss som mest kapabla?
”Må din väg gå dig till mötes
och må vinden vara din vän,
må solen värma din kind
och må regnet vattna själens jord,
och tills vi möts igen
må Gud hålla, hålla dig i sin hand.”
Jag använder mina egna resurser för att ta stegen framåt. Men jag behöver inte själv skapa hela vägen. Jag kan lita på att vägen kommer mig till mötes, att andra människor kan bidra med sådant jag själv saknar och att även regnet, när det vattnar en sprucken och torr jord, kan ge förutsättningar för nytt liv att växa och frodas.
