Snart är det jul, då blir det kul, är ett rim som nog många barn skanderat så här i veckorna före jul. Och visst så är det kul med jul, även om vi vuxna nog ibland kan känna att julen är mycket annat än kul också. Stress över allt som skall hinnas med: julpyssel, julmat, julklappar, städning och pyntning. Dessutom är vi nog många som nu går med en klump i magen, när vi oroar oss inför framtiden vad gäller jobb och ekonomi. Det finns mycket som vill lägga beslag på de bra känslorna, glädje och frid, så här i juletid.
I vår familj har vi i år av olika anledningar tvingats ta det lugnare med julförberedelserna och ekonomin tillåter kanske inte vilka utsvävningar som helst. Men på ett sätt kanske det kan vara lite skönt. Gör man lite åt gången, en sak i taget och gläds över det man faktiskt har blir glädjen rätt stor. Vi har också i vår familj det här året bestämt oss för att minska ner på tomtens betydelse i julfirandet. Vi firar ju faktiskt inte jul för att tomten kom till jorden, eller hur?
Nedan ett härligt klipp från Gaither Homecoming som får i alla fall mig i en bra stämmning inför julen:
måndag 14 december 2009
fredag 20 november 2009
Låt elden brinna!
Nu är det höst, och det känns som om allting blir så tråkigt. Det känns kallt och grått både ute och inne. Jag undrar ibland om inte denna kyla ibland griper tag i oss inombords också. Vi blir kalla, nedstämda och oroliga till sinnet. En värmande hälsning så här i höstrusket får bli:
Låt elden brinna!
Elden ger ljus och värme, men den behöver underhållas. Tre saker behövs för eld: syre, bränsle och värme. Syret är något som omger oss och ger liv. Bränslet får symbolisera det vi fyller våra liv med. Värmen får vi av gemenskap. Hur ser din eld ut? Är det bra "innehåll" i dit liv så att lågan brinner klar, eller fattas det något för att elden skall kunna brinna?
fredag 6 november 2009
Nu blir det fredagsmys!!
Ännu en vecka börjar närma sig sitt slut. Om en liten stund får de flesta av oss lägga ner arbetet för välbehövlig vila och rekreation. Vad som får en människa att vila och bli rekreerad varierar från individ till individ. En del återfår krafter av att motionera, andra jobbar i trädgården och några vill bara ta det lugnt, kanske tillsammans med en god bok. Personligen har jag lite svårt att bara ta det lugnt och inte göra någonting. Som tur är så är jag omgiven av en bra familj och goda vänner som säger till mig att ta det lite lugnt, och sanningen att säga, när jag väl gör det så brukar det kännas rätt skönt. Den här helgen skall förhoppningsvis bli en sådan helg, där jag bara får vara och ta det lugnt.
Jag tror att det är viktigt att vi var och en hittar de där små sakerna i vardagen som får oss rekreerade, vad det än må vara. Då kan vi fylla på våra förråd och livet blir gladare att leva. Det är också oerhört viktigt att vi har vänner omkring oss som inte bara är ja-sägare utan sanningssägare.
Mitt råd till dig är att verkligen ta reda på vad som ger dig energipåfyllning, och gör detta så ofta som det behövs. Ser du också till att omge dig med sanna vänner och dessutom vara en sann vän själv, så ska du få ett rikt liv.
Jag tror att det är viktigt att vi var och en hittar de där små sakerna i vardagen som får oss rekreerade, vad det än må vara. Då kan vi fylla på våra förråd och livet blir gladare att leva. Det är också oerhört viktigt att vi har vänner omkring oss som inte bara är ja-sägare utan sanningssägare.
Mitt råd till dig är att verkligen ta reda på vad som ger dig energipåfyllning, och gör detta så ofta som det behövs. Ser du också till att omge dig med sanna vänner och dessutom vara en sann vän själv, så ska du få ett rikt liv.
söndag 1 november 2009
Hemlängtan...
Det är ofrånkomligt att så här i Alla helgona tid tänka på nära och kära som har lämnat jordelivet. Jag tänker då mest på min kära lilla mamma som har lämnat mig sedan fem år tillbaka. Jag saknar min mamma, väldigt mycket... Jag saknar att hon inte får vara med och uppleva mina barns utveckling och hur de växer upp. Jag skulle så gärna vilja att hon kunde få vara med när vi i vår familj bakar, lagar mat, pysslar och handarbetar, intressen som jag vet att vi delar. Jag saknar att få komma hem till min mamma på besök ibland. Att det där finns ett öppet hem där jag alltid är välkommen , ett hem där maten eller fikat väntar på att få bli framdukat.
Nu kommer jag inte få det just de där sakerna, för mamma har lämnat sin jordiska tillvaro. Kanske är det bara en romantisk dröm, som känns så där bra, bara för att den inte går att uppfylla... Men en sak har jag kommit fram till mitt i all saknad och sorg. Jag får inte tillbaka det där öppna hemmet hemma hos min mamma, men jag kan få vara ett sådant hem för någon annan. Jag kan ge den gåvan till människorna runt omkring mig. Jag proklamerar härmed mitt hem för öppnat! "Mitt hem är ditt hem" brukar det ibland stå på små broderade bonader och så vill jag att det skall vara skrivet över dörren till oss också.
Bland det sista som jag kommer ihåg att jag och mamma pratade om så var det just hem. Mamma som var sjuk hade den sista tiden flera olika "hem" där hon bodde. Vårt hus i Ljungstorp var hemma, hennes servicelägenhet där hon bodde den sista tiden var hemma och även sjukhuset där hon tillbringade mycket tid blev som ett hem för henne. Det sista som jag kommer ihåg att mamma sa var att hon längtade hem. Det var inte till något av de hemmen som jag nämnde tidigare, nej det var till ett annat hem som mamma längtade. Hon längtade hem till sitt himelska hem, hem till Gud....
Nu kommer jag inte få det just de där sakerna, för mamma har lämnat sin jordiska tillvaro. Kanske är det bara en romantisk dröm, som känns så där bra, bara för att den inte går att uppfylla... Men en sak har jag kommit fram till mitt i all saknad och sorg. Jag får inte tillbaka det där öppna hemmet hemma hos min mamma, men jag kan få vara ett sådant hem för någon annan. Jag kan ge den gåvan till människorna runt omkring mig. Jag proklamerar härmed mitt hem för öppnat! "Mitt hem är ditt hem" brukar det ibland stå på små broderade bonader och så vill jag att det skall vara skrivet över dörren till oss också.
Bland det sista som jag kommer ihåg att jag och mamma pratade om så var det just hem. Mamma som var sjuk hade den sista tiden flera olika "hem" där hon bodde. Vårt hus i Ljungstorp var hemma, hennes servicelägenhet där hon bodde den sista tiden var hemma och även sjukhuset där hon tillbringade mycket tid blev som ett hem för henne. Det sista som jag kommer ihåg att mamma sa var att hon längtade hem. Det var inte till något av de hemmen som jag nämnde tidigare, nej det var till ett annat hem som mamma längtade. Hon längtade hem till sitt himelska hem, hem till Gud....
torsdag 29 oktober 2009
Hösttid - från depression till liv
Jag älskar hösten! Det är verkligen så, trots det så infinner sig en slags mellankoli på gränsen till depression i mitt liv... Varför då kan man undra? Det mesta i mitt liv är de facto väldigt bra nu, underbar familj, jag studerar ämnen som intresserar mig, har jobb som är givande och är omgiven av bra vänner. Det finns inga stora orosmoln på himlen, och dess utom är jag övertygad om att mitt liv faktiskt vilar i någon annans händer.
Vad beror det då på att jag inte känner mig så uppåt? En förklaring som nog ligger nära sanningen är att jag inte tagit mig tid att stanna upp och vila i allt det underbara som finns runt omkring mig. En annan aspekt som kan spela in i situationen är att jag också är drabbad av lite dåligt självförtroende och en känsla av att det kanske inte är meningen att jag skall få ha ett bra liv och göra de saker som jag vill. Varför skulle jag få förverkliga mina drömmar och leva ett roligt och innehållsrikt liv när så många andra inte gör det?
Sanningen är den att vi skall inte lyssna så mycket på alla känslor, och framförallt inte automatiskt låta oss styras av dem. Känslor har en tendens att hoppa fram och tillbaka, och dessutom ha lite taskig verklighetsförankring. Jag och du är värda ett gott liv! Om vi vill väntar oss underbara liv, när vi vandrar framåt på livets väg. Det kanske inte alltid känns så, det kanske inte alltid är underbart hela tiden, men helheten och målet är värt att kämpa för.
Jag skall lära mig och stanna upp lite mer i livet och vardagen, det är ett löfte. Promenader i vår underbara skapelse och tid för umgänge med nära och kära ska prioriteras i kalendern Det är inget krav och måste, det är en underbar möjlighet och kan berika våra liv.
Vad beror det då på att jag inte känner mig så uppåt? En förklaring som nog ligger nära sanningen är att jag inte tagit mig tid att stanna upp och vila i allt det underbara som finns runt omkring mig. En annan aspekt som kan spela in i situationen är att jag också är drabbad av lite dåligt självförtroende och en känsla av att det kanske inte är meningen att jag skall få ha ett bra liv och göra de saker som jag vill. Varför skulle jag få förverkliga mina drömmar och leva ett roligt och innehållsrikt liv när så många andra inte gör det?
Sanningen är den att vi skall inte lyssna så mycket på alla känslor, och framförallt inte automatiskt låta oss styras av dem. Känslor har en tendens att hoppa fram och tillbaka, och dessutom ha lite taskig verklighetsförankring. Jag och du är värda ett gott liv! Om vi vill väntar oss underbara liv, när vi vandrar framåt på livets väg. Det kanske inte alltid känns så, det kanske inte alltid är underbart hela tiden, men helheten och målet är värt att kämpa för.
Jag skall lära mig och stanna upp lite mer i livet och vardagen, det är ett löfte. Promenader i vår underbara skapelse och tid för umgänge med nära och kära ska prioriteras i kalendern Det är inget krav och måste, det är en underbar möjlighet och kan berika våra liv.
fredag 23 oktober 2009
IT världen
Enigt min fru är jag alldeles för dålig på att skriva i min blogg. Kanske inte att jag skriver så illa, utan mer att det blir lite för sällan...
Är detta ett symtom för vårt "snabba" moderna samhälle? Vilket är viktigast, att hela tiden säga saker även om man inte har något att säga, eller skall man vänta med att yttra sig tills man faktiskt har något att säga? I det här fallet tror jag på kvalitét! Alltså att inte skriva ofta bara för sakens skull.
Apropå det snabba samhälle vi har idag. Jag tycker mig ha märkt att den största stressen de flesta människor upplever är när datorn/datasystemen inte startar så fort som vi vill. Snacka om virituellt problem. För inte så länge sedan fick vi göra mycket mer arbet manuellt. Vi har alltså sparat en massa tid, fått extra tid kan man nästan säga, och ibland inträder ett slags normalläge, då vi faktiskt får vänta en smula. Är det så farligt? Varför inte ta dessa små pauser som tekniken erbjuder oss som ett bra tillfälle att fylla på kaffet, prata med någon i vår närhet eller något annat som kan vara värdeadderande i våra liv.
Är detta ett symtom för vårt "snabba" moderna samhälle? Vilket är viktigast, att hela tiden säga saker även om man inte har något att säga, eller skall man vänta med att yttra sig tills man faktiskt har något att säga? I det här fallet tror jag på kvalitét! Alltså att inte skriva ofta bara för sakens skull.
Apropå det snabba samhälle vi har idag. Jag tycker mig ha märkt att den största stressen de flesta människor upplever är när datorn/datasystemen inte startar så fort som vi vill. Snacka om virituellt problem. För inte så länge sedan fick vi göra mycket mer arbet manuellt. Vi har alltså sparat en massa tid, fått extra tid kan man nästan säga, och ibland inträder ett slags normalläge, då vi faktiskt får vänta en smula. Är det så farligt? Varför inte ta dessa små pauser som tekniken erbjuder oss som ett bra tillfälle att fylla på kaffet, prata med någon i vår närhet eller något annat som kan vara värdeadderande i våra liv.
onsdag 14 oktober 2009
Hösttid - skördetid
Men vi får komma ihåg en sak: Att så har sin tid, att växa har sin tid och att skörda har sin tid. Först efter detatt skörden är bärgad får vi njuta av mödan. Vilken tid är din tid?
söndag 11 oktober 2009
Berätta för pappa om dina behov!
Att vara pappa är något som jag är mycket stolt och glad över. Jag är inte en så bra pappa som jag skulle önska, till och med riktigt dålig ibland... Men jag är en pappa i alla fall och jag älskar mina barn så oerhört mycket att det nästan gör ont.
Härom morgonen satt min son gråtandes vid frukostbordet, och vi undrade vad orsaken till detta var. Då kom det fram att han under natten, när han gick över till våran säng så gärna hade velat sova nära sin pappa, (vanligtvis är det mamma som får den äran) men pappas täcke hade varit inkorvat och det gick därmed inte att komma intill. Det var till och med så att han gråtit där i mörkret, (jag trodde han snörvlade pga förkylning..) för att han inte kunde sova med sin pappa. Jag försökte förklara för honom den, att allt han hade behövt göra för att få komma till mig var att kanske putta lite på mig och säga mitt namn så ville jag inget hellre än att ta honom in i mina fadersarmar. Jag vet inte om han förstod mig eller inte. Han har inte kommit över till vårt sovrum sedan dess. Men jag hoppas att han inte ligger gråtandes fler nätter när problemet inte är större än så.
Apropå pappor som vill göra allt för sina barn:
http://www.youtube.com/watch?v=zFVGdZOhlL0
Kan detta lära oss något om livet? Är det kanske så att vi i olika sammanhang, hellre gråter i tysthet i stället för att låta någon som faktiskt kan hjälpa oss få reda på våra behov?
Härom morgonen satt min son gråtandes vid frukostbordet, och vi undrade vad orsaken till detta var. Då kom det fram att han under natten, när han gick över till våran säng så gärna hade velat sova nära sin pappa, (vanligtvis är det mamma som får den äran) men pappas täcke hade varit inkorvat och det gick därmed inte att komma intill. Det var till och med så att han gråtit där i mörkret, (jag trodde han snörvlade pga förkylning..) för att han inte kunde sova med sin pappa. Jag försökte förklara för honom den, att allt han hade behövt göra för att få komma till mig var att kanske putta lite på mig och säga mitt namn så ville jag inget hellre än att ta honom in i mina fadersarmar. Jag vet inte om han förstod mig eller inte. Han har inte kommit över till vårt sovrum sedan dess. Men jag hoppas att han inte ligger gråtandes fler nätter när problemet inte är större än så.
Apropå pappor som vill göra allt för sina barn:
http://www.youtube.com/watch?v=zFVGdZOhlL0
Kan detta lära oss något om livet? Är det kanske så att vi i olika sammanhang, hellre gråter i tysthet i stället för att låta någon som faktiskt kan hjälpa oss få reda på våra behov?
lördag 3 oktober 2009
Saknad...
Det har nu gått över fem och ett halvt år sedan min mamma dog, och jag saknar henne fortfarande. Det är ju på något sätt självklart att man inte glömmer sin egen mamma, men att fortfarande sakna henne så mycket. Sakna så mycket att det till och med känns fysiskt....
Mamma fick som så många andra sluta sina dagar besegrad av cancern. Det var en lång tid från att vi så att säga visste att det var just cancer, tills hon dog. Cancern avslutade mammas liv här på jorden, men den vann faktiskt inte över livet ändå. Den fick bara vara en övergångsperiod till något helt nytt, det eviga livet hemma hos vår far.
Bland det sista som jag och mamma pratade om var att hon längtade till himlen. Nu är hon där! Tänk vad skönt, ingen smärta, ingen sorg och ingen oro. Vi borde fira och vara glada varje gång någon får flytta hem till vår far i himlen!
Fast saknaden finns där ändå, och det kanske är bra, saknaden av dom som fått gå före kanske kan bli en påminnelse om att livet här på jorden inte är för evigt och att tiden går framåt väldigt fort. Låt oss ta den påminnelsen på allvar och gå ut med stora steg och berätta det glada budskapet för alla dom som inte hört det än. För alla dom som inte vet att de har en far som väntar på dom där hemma, om de bara vill ta emot honom!
Mamma fick som så många andra sluta sina dagar besegrad av cancern. Det var en lång tid från att vi så att säga visste att det var just cancer, tills hon dog. Cancern avslutade mammas liv här på jorden, men den vann faktiskt inte över livet ändå. Den fick bara vara en övergångsperiod till något helt nytt, det eviga livet hemma hos vår far.
Bland det sista som jag och mamma pratade om var att hon längtade till himlen. Nu är hon där! Tänk vad skönt, ingen smärta, ingen sorg och ingen oro. Vi borde fira och vara glada varje gång någon får flytta hem till vår far i himlen!
Fast saknaden finns där ändå, och det kanske är bra, saknaden av dom som fått gå före kanske kan bli en påminnelse om att livet här på jorden inte är för evigt och att tiden går framåt väldigt fort. Låt oss ta den påminnelsen på allvar och gå ut med stora steg och berätta det glada budskapet för alla dom som inte hört det än. För alla dom som inte vet att de har en far som väntar på dom där hemma, om de bara vill ta emot honom!
fredag 2 oktober 2009
Ytterligare en vecka att lägga till handlingarna
Tänk vad tiden går fort, även om man inte alltid har roligt... En ny vecka har paserat alldeles för fort. Jag får väl anse mig själv vara rellativt ung, och borde därför "hänga med" i det moderna samhället med allt vad det innebär, Bloggar, TV-serier, Facebook, SMS mm. Det är sant att jag har en blogg, tittar en del på tv, finns med på Facebook och skickar en hel del SMS, men jag känner mig ändå så enormt efter på en del av de här områdena...
Det kanske inte är något negativt att inte alltid vara först och ha kommit längst, men jag skulle gärna vara lite mer med i matchen. Jag kan bli lite avundsjuk på dem som behärskar de här verktygen, (och känna lite medkänsla med dom som inte har fattat grejen riktigt, en del saker i livet är inte så intressant att dela med hela världen...). Hur som helst så tror jag att jag börjar gilla det här mer och mer. Det pratas om att vi är ensamma och inte ser varandra som människor längre, men jag vet inte riktigt. Jag menar om vi tänker rätt och använder alla de fantastiska hjälpmedel som finns nu för tiden så har det ju aldrig varit lättare att ha kontakt med varandra. Kanalerna har ju bara blivit fler, ingen av de gamla sätten är ju borta. Vi har ju faktiskt en möjlighet att välja själva hur vi möter våra medmänniskor.
Nu går vi in i en ny helg och så småning om en ny vecka. Jag vill försöka göra mitt bästa för att använda den tiden till något riktigt bra!
Det kanske inte är något negativt att inte alltid vara först och ha kommit längst, men jag skulle gärna vara lite mer med i matchen. Jag kan bli lite avundsjuk på dem som behärskar de här verktygen, (och känna lite medkänsla med dom som inte har fattat grejen riktigt, en del saker i livet är inte så intressant att dela med hela världen...). Hur som helst så tror jag att jag börjar gilla det här mer och mer. Det pratas om att vi är ensamma och inte ser varandra som människor längre, men jag vet inte riktigt. Jag menar om vi tänker rätt och använder alla de fantastiska hjälpmedel som finns nu för tiden så har det ju aldrig varit lättare att ha kontakt med varandra. Kanalerna har ju bara blivit fler, ingen av de gamla sätten är ju borta. Vi har ju faktiskt en möjlighet att välja själva hur vi möter våra medmänniskor.
Nu går vi in i en ny helg och så småning om en ny vecka. Jag vill försöka göra mitt bästa för att använda den tiden till något riktigt bra!
lördag 26 september 2009
Kalasets baksida
VI ÖVERLEVDE!!!
Igår hade vi som tidigare nämnts på denna plats kalas för vår son som nyligen fyllt åtta år.
Hura! Hura!
Det var en stressig tid innan vi fick ordning på allt som skulle vara på kalaset, det sista blev klart ungefär fem minuter innan gästerna skulle gå hem.. Men det var 12 stycken ganska nöjda unga varelser (läs barn) som tillbringade ett par timmar i går kväll på kalas hos oss.
När de något trötta föräldrarna, efter diverse städning och nattning, till slut sjönk ner i soffan infann sig frågan: "Var det värt det?" Frun i huset var i det närmaste paralyserad av smärta och trötthet, och mannen (alltså jag) hade inte mycket ork kvar han heller.
Om det var värt det? Ja, jag tror det. Att få uppleva den förväntan och den glädje som de små barnen kan utstråla är obetalbart. Jag får väl lägga in en brasklapp, ifall frun fortfarande skulle vara paralyserad, (hon har inte gått upp än...). Då kanske det inte är värt det, i alla fall inte om hon fortsätter att vara det en längre tid...
Igår hade vi som tidigare nämnts på denna plats kalas för vår son som nyligen fyllt åtta år.
Hura! Hura!
Det var en stressig tid innan vi fick ordning på allt som skulle vara på kalaset, det sista blev klart ungefär fem minuter innan gästerna skulle gå hem.. Men det var 12 stycken ganska nöjda unga varelser (läs barn) som tillbringade ett par timmar i går kväll på kalas hos oss.
När de något trötta föräldrarna, efter diverse städning och nattning, till slut sjönk ner i soffan infann sig frågan: "Var det värt det?" Frun i huset var i det närmaste paralyserad av smärta och trötthet, och mannen (alltså jag) hade inte mycket ork kvar han heller.
Om det var värt det? Ja, jag tror det. Att få uppleva den förväntan och den glädje som de små barnen kan utstråla är obetalbart. Jag får väl lägga in en brasklapp, ifall frun fortfarande skulle vara paralyserad, (hon har inte gått upp än...). Då kanske det inte är värt det, i alla fall inte om hon fortsätter att vara det en längre tid...
fredag 25 september 2009
Trött men ändå inte
Trött, trött, trött.....
Känner mig konstigt trött på något sätt, inte fysiskt och andligt men kanske lite själsligt...
Mycket omkring mig och Nilla som inte är så pigg, men ungarna har varit underbara det senaste vilket underlättar massor! Vi skall ha kalas för Noa och hans kompisar i eftemiddag. Mycket jobb, men belöningen kommer liksom när man får vara med och dela barnens glädje.
Känner mig konstigt trött på något sätt, inte fysiskt och andligt men kanske lite själsligt...
Mycket omkring mig och Nilla som inte är så pigg, men ungarna har varit underbara det senaste vilket underlättar massor! Vi skall ha kalas för Noa och hans kompisar i eftemiddag. Mycket jobb, men belöningen kommer liksom när man får vara med och dela barnens glädje.
lördag 5 september 2009
Student igen?
I ett tidigare inlägg skrev jag att jag numera är student igen. Vadå igen kanske du tänker, har han studerat förut? Ja det har han faktiskt!!
Från hösten 2002 till våren 2007 var jag student på Högskolan i Skövde, där jag läste på Biståndsingenjörsprogrammet. Studierna mynade då ut i ett examensarbete som handlade om design av jordbävningssäkra hus i Colombia. Rapporten finns numera att läsa via biblioteket på Högskolan i Skövdes hemsida. http://his.diva-portal.org/smash/record.jsf?searchId=1&pid=diva2:232182
Det var på många sätt givande år att få läsa på högskolan när det begav sig, och jag hoppas att det skall bli roligt och givande att få läsa även denna gång.
Från hösten 2002 till våren 2007 var jag student på Högskolan i Skövde, där jag läste på Biståndsingenjörsprogrammet. Studierna mynade då ut i ett examensarbete som handlade om design av jordbävningssäkra hus i Colombia. Rapporten finns numera att läsa via biblioteket på Högskolan i Skövdes hemsida. http://his.diva-portal.org/smash/record.jsf?searchId=1&pid=diva2:232182
Det var på många sätt givande år att få läsa på högskolan när det begav sig, och jag hoppas att det skall bli roligt och givande att få läsa även denna gång.
Hemma idag...
Sitter hemma idag och hänger framför datorn. Egentligen skulle vi varit i kyrkan hela dagen på en sångdag med familjen Thulin. Både frugan och jag har dock lite ont i halsen och känner oss lite trötta så det blev inget med detta... Lite trist, men också lite skönt att "tillåta" sig att bara ta det lugnt och inte göra någonting särskilt en hel dag.
Vi borde nog bli bättre på att ta hand om oss själva, lite till mans. Jag menar, alla stressar omkring hela tiden med en massa måsten och plikter. Vad är viktigt för dig och mig egentligen? Läste idag på en hemsida om en man som helt oväntat, förlorade sin fru och sin nyfödda son, helt utan förvarning (www.apg29.se). Vi översvämmas dagligen av medias budskap om svininfluensan och dess offer. Vi vet inte vad som händer i våra liv, varken idag eller imorgon... En sak kan vi vara alldeles på det klara med, och det är att livet som vi känner det här på jorden har ett slut. Vad som då händer sedan har vi olika tankar och idéer om...
Vad vi väljer att göra åt det eventuella livet efter detta är upp till oss själva!
Vi borde nog bli bättre på att ta hand om oss själva, lite till mans. Jag menar, alla stressar omkring hela tiden med en massa måsten och plikter. Vad är viktigt för dig och mig egentligen? Läste idag på en hemsida om en man som helt oväntat, förlorade sin fru och sin nyfödda son, helt utan förvarning (www.apg29.se). Vi översvämmas dagligen av medias budskap om svininfluensan och dess offer. Vi vet inte vad som händer i våra liv, varken idag eller imorgon... En sak kan vi vara alldeles på det klara med, och det är att livet som vi känner det här på jorden har ett slut. Vad som då händer sedan har vi olika tankar och idéer om...
Vad vi väljer att göra åt det eventuella livet efter detta är upp till oss själva!
onsdag 2 september 2009
Nystart - i bloggande och riktiga livet
Hmm jag är inget bra på det här. Det blev ett uppehåll i bloggandet igen, även om det var kortare än mitt förra uppehåll så blev det lite långt.
Jag har nu gjort en "nystart" på flera sätt. Efter en tids oroligheter på arbetsmarknaden har jag nu tagit steget och blivit heltidsstudent igen. Två år i den riktiga världen har gett mig mer insikter om vem jag egentligen är som människa och vart jag vill ta vägen med mitt liv.
Ämnet för mina studier den här gången är pedagogik, i lite olika former. Dels läser jag en "ren" pedagogikkurs på distans via Umeå Universitet, och dels läser jag en kurs i Natur och kulturvägledning på distans via Linköpings universitet. Tror inte att jag skall bli lärare även om det är superkul att undervisa och utrusta människor med kunskap som de kan behöva i livet. Min förhoppning är hur som helst att de närmaste åren skall bli hur spännande som helst....
Jag har nu gjort en "nystart" på flera sätt. Efter en tids oroligheter på arbetsmarknaden har jag nu tagit steget och blivit heltidsstudent igen. Två år i den riktiga världen har gett mig mer insikter om vem jag egentligen är som människa och vart jag vill ta vägen med mitt liv.
Ämnet för mina studier den här gången är pedagogik, i lite olika former. Dels läser jag en "ren" pedagogikkurs på distans via Umeå Universitet, och dels läser jag en kurs i Natur och kulturvägledning på distans via Linköpings universitet. Tror inte att jag skall bli lärare även om det är superkul att undervisa och utrusta människor med kunskap som de kan behöva i livet. Min förhoppning är hur som helst att de närmaste åren skall bli hur spännande som helst....
tisdag 28 juli 2009
Ett "litet" uppehåll
Nu är jag tillbaka efter ett "litet" uppehåll... Litet och litet föresten, beroende på vad man är van med så kan ju två månader vara både lite och mycket. I bloggsammanhang måste nog två månader dock anses som länge. Hur som helst så skall det nu bli bättring.
Den här sommaren har varit full av olika händelser som har konkurerat med den här bloggen om min uppmärksamhet. Nytt intensivt jobb, mycket närradio och mycket småkrångel i och runt familjen har det blivit.
Men även om inte allt har en mening när det sker, så kan ändå erfarenheterna lära oss något, och vi går styrkta vidare. Just nu känner jag mig inte så styrkt, men tror att jag kommer dit så småningom.
Den här sommaren har varit full av olika händelser som har konkurerat med den här bloggen om min uppmärksamhet. Nytt intensivt jobb, mycket närradio och mycket småkrångel i och runt familjen har det blivit.
Men även om inte allt har en mening när det sker, så kan ändå erfarenheterna lära oss något, och vi går styrkta vidare. Just nu känner jag mig inte så styrkt, men tror att jag kommer dit så småningom.
onsdag 27 maj 2009
Förändringens vindar..
Jag hade ambitioner att få en massa saker gjorda idag.
Städning, trädgårdsarbete, tvätt, biltvätt.....
Men det verkar inte som om mina ambitioner räckte till idag. När jag lämnade min son till skolbussen blåste det halv storm ute. Termometern visar 14° grader, men det känns kallare i och med vinden... På något sätt försvan min motivation då jag blev kall och nedstämd. Är detta vad man kan kalla förändringens vindar?
Man tänker att dagen eller livet skall utvecklas på ett visst vis, men så inträffar något som leder till ändrade planer. Förändringens vindar... Det är inte nödvändigtvis negativt, men kanske lite obehagligt när det sker?
Städning, trädgårdsarbete, tvätt, biltvätt.....
Men det verkar inte som om mina ambitioner räckte till idag. När jag lämnade min son till skolbussen blåste det halv storm ute. Termometern visar 14° grader, men det känns kallare i och med vinden... På något sätt försvan min motivation då jag blev kall och nedstämd. Är detta vad man kan kalla förändringens vindar?
Man tänker att dagen eller livet skall utvecklas på ett visst vis, men så inträffar något som leder till ändrade planer. Förändringens vindar... Det är inte nödvändigtvis negativt, men kanske lite obehagligt när det sker?
torsdag 21 maj 2009
Att blogga eller inte blogga?
Jag funderar på om det här med en blogg var en så bra idé...
Jag menar vad skall jag skriva egentligen? Och när skall man skriva? Livet tycks fara på i 180km/h, utan att någonsin sakta ned. Det som passerar förbi mitt livsfönster, tycks antingen vara alldeles för trivialt för att dela med någon så här, eller också är det för djupt och personligt så jag inte kan skriva om det här.
Eller kanske inte....
På något sätt tror jag ändå att jag kanske har något att ge. Varje mäniska är faktiskt unik, värdefull och tillför något till den här världen, och så även jag. Mina tankar och erfarenheter kan på något sätt vara till nytta för någon annan, och då är det nästan som en skylldighet för mig att dela med mig av det här.
Jag menar vad skall jag skriva egentligen? Och när skall man skriva? Livet tycks fara på i 180km/h, utan att någonsin sakta ned. Det som passerar förbi mitt livsfönster, tycks antingen vara alldeles för trivialt för att dela med någon så här, eller också är det för djupt och personligt så jag inte kan skriva om det här.
Eller kanske inte....
På något sätt tror jag ändå att jag kanske har något att ge. Varje mäniska är faktiskt unik, värdefull och tillför något till den här världen, och så även jag. Mina tankar och erfarenheter kan på något sätt vara till nytta för någon annan, och då är det nästan som en skylldighet för mig att dela med mig av det här.
tisdag 12 maj 2009
Trädgårspremiär...
Idag var det så dax för årets första gräsklippning. Vet inte om premiären var efterlängtad, men i alla fall välbehövlig... Men att jag idag var tvungen att klippa gräset, är på nåt sätt ett bevis för att livet har sin gång, att våren går mot sommar, att än en gång har det slumrande livet som låg i dvala under vinterhalvåret vaknat till liv igen. Måste också erkänna att jag är lite stolt över att ha fått igång gräsklipparen alldeles själv, den var inte helt samarbetsvillig ifrån början. (Fick skruva bort luftfilter och göra rent lite...)
Året med sina årstider är på något sätt en bild av skeendena i våra liv. Jag tycker att var och en av årstiderna har sin alldeles egen skönhet och njutning. Våren -tid för pånyttfödelse och återupptäckande av vad livet har att ge. Sommaren - en varm och härlig tid då det händer mycket runt omkring en. Hösten - jag säger bara alla härliga färger och en chans att få sitta inne och kura... Vintern - lek och skoj, och också mycket tid för umgänge med nära och kära. Jag älskar hela året och livet egentligen, måste bara ta mig tiden att inse detta ibland.
Året med sina årstider är på något sätt en bild av skeendena i våra liv. Jag tycker att var och en av årstiderna har sin alldeles egen skönhet och njutning. Våren -tid för pånyttfödelse och återupptäckande av vad livet har att ge. Sommaren - en varm och härlig tid då det händer mycket runt omkring en. Hösten - jag säger bara alla härliga färger och en chans att få sitta inne och kura... Vintern - lek och skoj, och också mycket tid för umgänge med nära och kära. Jag älskar hela året och livet egentligen, måste bara ta mig tiden att inse detta ibland.
måndag 11 maj 2009
98 dagar kvar med Jesus
Började läsa 100 dagar med Jesus, i lördags. När det nu gått två dagar är det således bara 98 dagar kvar... Den där Jesus är rätt populär och aktuell nu, med olika böcker och debatter som pågår, så det skall bli kul att lära känna honom bättre. Fast jag vet inte om det räcker med 100 dagar? Jag tror nog att resten av livet med Jesus är en bättre horisont...
Skämt åsido, så tror jag att den här boken kan förändra många liv, och kanske mitt också... Det blir inte så ofta som vi moderna kristna människor tar oss den nödvändiga tiden för att lära känna den Jesus som bekänner att vi tror på.
Skämt åsido, så tror jag att den här boken kan förändra många liv, och kanske mitt också... Det blir inte så ofta som vi moderna kristna människor tar oss den nödvändiga tiden för att lära känna den Jesus som bekänner att vi tror på.
söndag 10 maj 2009
Att leva är att lära...
Nu har bloggen varit igång i drygt ett dygn. Jag börjar lära mig mer och mer hur man kan göra...
Tror att det här kommer att bli bra!
Tror att det här kommer att bli bra!
lördag 9 maj 2009
100 dagar med Jesus
Idag började jag läsa boken 100 dagar med Jesus, skriven av Niklas Piensoho pastor i Filadelfiakyrkan i Stockholm. Ska bli spännande att se vad den boken kommer att ge.
Välkommen!
Jag har länge funderat på att dela mina tankar med världen utanför. Hur detta skall gå till har jag inte riktigt klart för mig, och jag kanske aldrig får det klart för mig heller...
Men jag kan väl börja med en blogg. Kanske fortsätter med en bok eller något helt annat...
Kom gärna med på min resa du också!
Men jag kan väl börja med en blogg. Kanske fortsätter med en bok eller något helt annat...
Kom gärna med på min resa du också!
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)
