Saknad...

Det har nu gått över fem och ett halvt år sedan min mamma dog, och jag saknar henne fortfarande. Det är ju på något sätt självklart att man inte glömmer sin egen mamma, men att fortfarande sakna henne så mycket. Sakna så mycket att det till och med känns fysiskt....

Mamma fick som så många andra sluta sina dagar besegrad av cancern. Det var en lång tid från att vi så att säga visste att det var just cancer, tills hon dog. Cancern avslutade mammas liv här på jorden, men den vann faktiskt inte över livet ändå. Den fick bara vara en övergångsperiod till något helt nytt, det eviga livet hemma hos vår far.

Bland det sista som jag och mamma pratade om var att hon längtade till himlen. Nu är hon där! Tänk vad skönt, ingen smärta, ingen sorg och ingen oro. Vi borde fira och vara glada varje gång någon får flytta hem till vår far i himlen!

Fast saknaden finns där ändå, och det kanske är bra, saknaden av dom som fått gå före kanske kan bli en påminnelse om att livet här på jorden inte är för evigt och att tiden går framåt väldigt fort. Låt oss ta den påminnelsen på allvar och gå ut med stora steg och berätta det glada budskapet för alla dom som inte hört det än. För alla dom som inte vet att de har en far som väntar på dom där hemma, om de bara vill ta emot honom!