Att vara pappa är något som jag är mycket stolt och glad över. Jag är inte en så bra pappa som jag skulle önska, till och med riktigt dålig ibland... Men jag är en pappa i alla fall och jag älskar mina barn så oerhört mycket att det nästan gör ont.
Härom morgonen satt min son gråtandes vid frukostbordet, och vi undrade vad orsaken till detta var. Då kom det fram att han under natten, när han gick över till våran säng så gärna hade velat sova nära sin pappa, (vanligtvis är det mamma som får den äran) men pappas täcke hade varit inkorvat och det gick därmed inte att komma intill. Det var till och med så att han gråtit där i mörkret, (jag trodde han snörvlade pga förkylning..) för att han inte kunde sova med sin pappa. Jag försökte förklara för honom den, att allt han hade behövt göra för att få komma till mig var att kanske putta lite på mig och säga mitt namn så ville jag inget hellre än att ta honom in i mina fadersarmar. Jag vet inte om han förstod mig eller inte. Han har inte kommit över till vårt sovrum sedan dess. Men jag hoppas att han inte ligger gråtandes fler nätter när problemet inte är större än så.
Apropå pappor som vill göra allt för sina barn:
http://www.youtube.com/watch?v=zFVGdZOhlL0
Kan detta lära oss något om livet? Är det kanske så att vi i olika sammanhang, hellre gråter i tysthet i stället för att låta någon som faktiskt kan hjälpa oss få reda på våra behov?
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar