Hösttid - från depression till liv

Jag älskar hösten! Det är verkligen så, trots det så infinner sig en slags mellankoli på gränsen till depression i mitt liv... Varför då kan man undra? Det mesta i mitt liv är de facto väldigt bra nu, underbar familj, jag studerar ämnen som intresserar mig, har jobb som är givande och är omgiven av bra vänner. Det finns inga stora orosmoln på himlen, och dess utom är jag övertygad om att mitt liv faktiskt vilar i någon annans händer.

Vad beror det då på att jag inte känner mig så uppåt? En förklaring som nog ligger nära sanningen är att jag inte tagit mig tid att stanna upp och vila i allt det underbara som finns runt omkring mig. En annan aspekt som kan spela in i situationen är att jag också är drabbad av lite dåligt självförtroende och en känsla av att det kanske inte är meningen att jag skall få ha ett bra liv och göra de saker som jag vill. Varför skulle jag få förverkliga mina drömmar och leva ett roligt och innehållsrikt liv när så många andra inte gör det?

Sanningen är den att vi skall inte lyssna så mycket på alla känslor, och framförallt inte automatiskt låta oss styras av dem. Känslor har en tendens att hoppa fram och tillbaka, och dessutom ha lite taskig verklighetsförankring. Jag och du är värda ett gott liv! Om vi vill väntar oss underbara liv, när vi vandrar framåt på livets väg. Det kanske inte alltid känns så, det kanske inte alltid är underbart hela tiden, men helheten och målet är värt att kämpa för.

Jag skall lära mig och stanna upp lite mer i livet och vardagen, det är ett löfte. Promenader i vår underbara skapelse och tid för umgänge med nära och kära ska prioriteras i kalendern Det är inget krav och måste, det är en underbar möjlighet och kan berika våra liv.

IT världen

Enigt min fru är jag alldeles för dålig på att skriva i min blogg. Kanske inte att jag skriver så illa, utan mer att det blir lite för sällan...

Är detta ett symtom för vårt "snabba" moderna samhälle? Vilket är viktigast, att hela tiden säga saker även om man inte har något att säga, eller skall man vänta med att yttra sig tills man faktiskt har något att säga? I det här fallet tror jag på kvalitét! Alltså att inte skriva ofta bara för sakens skull.

Apropå det snabba samhälle vi har idag. Jag tycker mig ha märkt att den största stressen de flesta människor upplever är när datorn/datasystemen inte startar så fort som vi vill. Snacka om virituellt problem. För inte så länge sedan fick vi göra mycket mer arbet manuellt. Vi har alltså sparat en massa tid, fått extra tid kan man nästan säga, och ibland inträder ett slags normalläge, då vi faktiskt får vänta en smula. Är det så farligt? Varför inte ta dessa små pauser som tekniken erbjuder oss som ett bra tillfälle att fylla på kaffet, prata med någon i vår närhet eller något annat som kan vara värdeadderande i våra liv.

Hösttid - skördetid

Jag bara älskar hösten, med alla färger och den härligt klara, höga luften. Tänk att få fylla bordet med det man en gång sått, som har skötts och vårdats under sommaren, och som nu mognat till skörd. Det är så härligt.
Men vi får komma ihåg en sak: Att så har sin tid, att växa har sin tid och att skörda har sin tid. Först efter detatt skörden är bärgad får vi njuta av mödan. Vilken tid är din tid?

Berätta för pappa om dina behov!

Att vara pappa är något som jag är mycket stolt och glad över. Jag är inte en så bra pappa som jag skulle önska, till och med riktigt dålig ibland... Men jag är en pappa i alla fall och jag älskar mina barn så oerhört mycket att det nästan gör ont.

Härom morgonen satt min son gråtandes vid frukostbordet, och vi undrade vad orsaken till detta var. Då kom det fram att han under natten, när han gick över till våran säng så gärna hade velat sova nära sin pappa, (vanligtvis är det mamma som får den äran) men pappas täcke hade varit inkorvat och det gick därmed inte att komma intill. Det var till och med så att han gråtit där i mörkret, (jag trodde han snörvlade pga förkylning..) för att han inte kunde sova med sin pappa. Jag försökte förklara för honom den, att allt han hade behövt göra för att få komma till mig var att kanske putta lite på mig och säga mitt namn så ville jag inget hellre än att ta honom in i mina fadersarmar. Jag vet inte om han förstod mig eller inte. Han har inte kommit över till vårt sovrum sedan dess. Men jag hoppas att han inte ligger gråtandes fler nätter när problemet inte är större än så.

Apropå pappor som vill göra allt för sina barn:
http://www.youtube.com/watch?v=zFVGdZOhlL0

Kan detta lära oss något om livet? Är det kanske så att vi i olika sammanhang, hellre gråter i tysthet i stället för att låta någon som faktiskt kan hjälpa oss få reda på våra behov?

Saknad...

Det har nu gått över fem och ett halvt år sedan min mamma dog, och jag saknar henne fortfarande. Det är ju på något sätt självklart att man inte glömmer sin egen mamma, men att fortfarande sakna henne så mycket. Sakna så mycket att det till och med känns fysiskt....

Mamma fick som så många andra sluta sina dagar besegrad av cancern. Det var en lång tid från att vi så att säga visste att det var just cancer, tills hon dog. Cancern avslutade mammas liv här på jorden, men den vann faktiskt inte över livet ändå. Den fick bara vara en övergångsperiod till något helt nytt, det eviga livet hemma hos vår far.

Bland det sista som jag och mamma pratade om var att hon längtade till himlen. Nu är hon där! Tänk vad skönt, ingen smärta, ingen sorg och ingen oro. Vi borde fira och vara glada varje gång någon får flytta hem till vår far i himlen!

Fast saknaden finns där ändå, och det kanske är bra, saknaden av dom som fått gå före kanske kan bli en påminnelse om att livet här på jorden inte är för evigt och att tiden går framåt väldigt fort. Låt oss ta den påminnelsen på allvar och gå ut med stora steg och berätta det glada budskapet för alla dom som inte hört det än. För alla dom som inte vet att de har en far som väntar på dom där hemma, om de bara vill ta emot honom!

Ytterligare en vecka att lägga till handlingarna

Tänk vad tiden går fort, även om man inte alltid har roligt... En ny vecka har paserat alldeles för fort. Jag får väl anse mig själv vara rellativt ung, och borde därför "hänga med" i det moderna samhället med allt vad det innebär, Bloggar, TV-serier, Facebook, SMS mm. Det är sant att jag har en blogg, tittar en del på tv, finns med på Facebook och skickar en hel del SMS, men jag känner mig ändå så enormt efter på en del av de här områdena...

Det kanske inte är något negativt att inte alltid vara först och ha kommit längst, men jag skulle gärna vara lite mer med i matchen. Jag kan bli lite avundsjuk på dem som behärskar de här verktygen, (och känna lite medkänsla med dom som inte har fattat grejen riktigt, en del saker i livet är inte så intressant att dela med hela världen...). Hur som helst så tror jag att jag börjar gilla det här mer och mer. Det pratas om att vi är ensamma och inte ser varandra som människor längre, men jag vet inte riktigt. Jag menar om vi tänker rätt och använder alla de fantastiska hjälpmedel som finns nu för tiden så har det ju aldrig varit lättare att ha kontakt med varandra. Kanalerna har ju bara blivit fler, ingen av de gamla sätten är ju borta. Vi har ju faktiskt en möjlighet att välja själva hur vi möter våra medmänniskor.

Nu går vi in i en ny helg och så småning om en ny vecka. Jag vill försöka göra mitt bästa för att använda den tiden till något riktigt bra!